526 
svensk litteratur 
glans . Det är en antik värld i den riktningen , Lid - man sökt gifva lif och mângen gáng ocksá lyckats skänka en uppstândelse af sengrekisk prakt och trânad . 
Det är först och främst en rad antika hymner med tunga , smärtsamt klingande strâkdrag öfver de lânga stroferna , ägnade Chronos , Hekate , sephone och Thanatos . 
Fjärran , allt mera fjärran föra mig döende âren : hem och fränder och kära blifva i dunklet borta — mörkret stiger mig närmre , slut är den knoppande vâren , sommarens blomningstider vissnade tynande kortal 
Det är aftonvindens säng i silfverpopplarna , det är lânga , stilla vâgors brus i mörkret , det är hymner om förirring och förgängelse , skapelser af ett ung - domligt hjärtas tungsinta döds - och grafkult . Här och där darrar visserligen den unge diktarens hand — och man önskade orden inristade med en fastare stilus , allvarligare vägda och valda , för att verk - ligen med den antika inskriftens högtidlighet tolka stämningens kosmiska dysterhet . Men i hur mânga af vâra unga skalders diktsamlingar träffar man dock ett par sâ mäktiga strofer , som följande ur dikten »Chaos» : 
Kärleks och kyssars säng och barnaföderskors skri skall du ej höra mer under hvalfvets rämnade kupa . Solen slocknar i rök och mânen förmörkas däri , sphererna brista och sjunka i det oändliga djupa . 
Stjärnorna , hemlösa barn , irra omkring i det öde och deras klagande grât fyller allt lif med förfäran — tyngdens ande blir gud och död blir allt blods begäran — smärtan är lifvets lust och ângesten väcker de döde .