sven lidman 
525 
nog Lidrnan alltför mycket fast vid det yttre , vid ord och ram . Jag förstär dà för min del icke ut - räkningen med alla de latinska och grekiska briker , som han använder . Hvarför tili exempel trycka den allbekanta titeln »Den fjättrade Prome - teus» pâ grekiska ? Litteraturkännaren blir icke imponerad af hvad som finns i hvarje litteratur - historiskt kompendium , och den vanlige läsaren förstär icke meningen . Endast dà den klassiska vändningen gifver nâgot speciellt eller oöfversättligt , bör den föredragas framför sin svgnska motsvarighet . 
Men det framträder verkligen i fiera af dessa dikter bekantskap i första hand med antik poesi . Lidman har — och mängenstädes med stor talang — upptagit en hellensk ämneskrets och làtit sin fantasi tumla med grekiska föreställningar och my - ter . Här fanns ocksâ en af de bekanta luckorna att fylla . Ty hvad äldre svensk diktkonst gjort i denna riktning är föräldradt och kallnadt , aka - demiskt som det frân början var och sedt genom den germanska klassicitetens blâa glasruta . Det var en antik , mâttfull i alla riktningar , men ofta ledsam , döpt , tvagen och sedelärande , belyst af en sorts stillastáende och optimistiskt solsken . Det fanns plats för en antik af mer bildrik , passionerad och blodfull art , mer besläktad med vâr egen tids âti»â och oro , seende lifsproblemen mörkare , star - kare , hetare i sin dyrkan af lusten och tyngre i sin förintelsemelankoli , en antik sâdan som burne drömt den i sitt sjuka hjärtas bild - och ton - berusade hymner , och som den yngsta franska diktarskolan ofta frammanat den i lidelsefull färg -