410 
svensk litteratur 
med blâ ögon sträcka sig fram ur fodrets vida bluslif . Blodrotsmurans och silfverfingerörtens smà mässingsplattor blänka bland äkerväddens stora dinglande knappar , brunörten sticker upp sîtt knöliga mörkvioletta hufvud ur gräset . Ängsvialen hissar blekgula sidensegel» o . s . v . Pâ detta vis fortgär det i sidor , och ensamt botanister torde fâ nâgon behâllning af detta blomstersprâk . Och är det icke onatur midt i all natur , när Forsslund t . ex . kallar de omogna bläbären »lätta skisser i vattenfärg till eftersommarens kraftigare utförda , i olja málade bär» ? 
Men dylik brist pâ smak kan ej skymma de mânga utomordentligt friska och vackra ställena i Forsslunds poetiska kalendarium , och versen stâr genomgâende öfver den litet formlösa prosan . Full af en gammaldags , hemtreflig och frisk poesi , som erinrar om Runius' och karolinska tidehvarfvets ion , är redan ârsbokens poetiska introduktion . Man läse den förträffliga slutstrofen : 
Lifvets mal är lifvets lycka . 
Eder själfva , man och fruga , rikt med gröna plantor smycka ! 
Det är prydnad i en stuga : ungar , knubbiga och sunda , barnaögon hvilka lysa 
le och mysa eller tyst och tankfullt grunda ; läppar röda , kinder runda . 
Ingalunda tryter eder trefnaden da i denna Iefnaden .