334 
svensk litteratur 
skall man i en bok som denna fâ läsa om igen allbekanta ting , kända tili och med för läsarna af Odhner ? Den form , i hvilken dessa meddelas , är dessutom ej alltför lyckad . Författarinnan tänker dessa öfversikter och reflexioner sâsom uttalade af den svenska samtidens publik och tolkande den allmänna opinionens uppfattning om fosterlandets ställning . och förhällanden . Den allmänna opinionen kan vara mycket aktningsvärd och förständig , men rolig är den sällan att höra pä . Till och med de själfulla grekerna , i hvilkas sorgespei som bekant kören ej sällan spelar rollen af dylik »sens commun» , förmädde ej göra den visa medelvägens ( och medel - mâttans ) sprâk synnerligen fängslande . I en skild - ring som denna späda dylika partier endast ut det poetiska vinet . 
Fru Elkan skrifver eljes , frânsedt en för stor böjelse för diminutiver som »lille konungen» , »lilla drottningen» , »allra käraste» etc . — ett synnerligen klart och förträffligt sprâk , rent , uttrycksfullt och elegant , och i användandet af stilistisk tidskulör förfar hon med en finkänslig âterhâllsamhet , som icke utesluter mycken mâlerisk konst . När man slutat »Konungen» och tänker pà den och dess i viss mân sâ besläktade föregängsverk , »John Hall» , mäste man undra öfver den själfförsakelse en sâ tuell författarinna visat genom att ägna sin litterära kärlek just ât tvâ figurer , sâ renons pâ den smidiga och kvicka intelligens , som utmärker henne själf . Det är verkligen ett kraftprof af en begâfvad tanke att tvâ gânger skrifva stollars tragedier . Dock , valet af just dessa hjältar beror kanske pâ den kontraster -