332 
svensk lítteratur 
elden . Gustaf IV Adolfs barndoms historia erbju - der en hei serie af gratiösa och älskvärda historiska vignetter — hans ryska friarresa med dess ung - domliga romantik och brytningar bildar kanske rent af bokens glanspunkt . Men vid slutet och det djupa allvaret verkar författarinnans hand mattare . Allt är fortfarande sant , fint och elegant , men i stallet för en betyagfull miniatyrstil , önskade man här den historiska freskens stora linjedrag och mäktiga be - handlingssätt . 
Hvad framställningen af själfva konungafiguren angâr , i hvilken författarinnan lagt ned mest af kär - leksfull vilja och fin och förstäende människokun - skap , mäste man säga , att den gör allt , som göras kan af den motsträfviga gestalten — när man nämligen vili hâlla sig strängt inom verklighetens och den historiska förklaringens rämärken . En skriftställare , som varit mer diktare och mindre historiker än fru Elkan , skulle sannolikt hafva framställt Gustaf IV Adolf pâ annat vis . Obekymrad om »sanningen» hade han nog af konungen skapat en mer sällsam och fantastisk typ . Sannolikt hade han alls icke gjort sig besvär med , att pâ fru Elkans ytterligt samvetsgranna sätt analysera konungens karaktär och sä minutiöst och outtröttligt klarlägga hans psykologi , utan tecknat med mer summariska rer och làtit den krönte galningen verka som en förstenad gâta , en skrämmande skepnad , en dyster , obegriplig och sig själf icke begripande drömgestalt . Med den inbillningens öfverdrift , som nu en gâng utgör konstens väsen , kunde det steg mellan det sublima och det löjliga , som hos Gustaf IV Adolf