per hallátróm 
287 
sig Bianca Capello , och att han här velat skrifva den omáttliga och själfförintande âtrâns sorgespei . Det är blott skada , att utförandet icke stàr i jänin - liöjd med konceptionen . Den stora afsikten märkes öfverallt i detta stycke , men , som det föreligger , tillhör det knappast Per Hallströms bästa verk . Det som brister är i främsta rummet enkel och omedelbar gestaltningskraft . Lika mycket som mân - get annat arbete , som öppet erkänner sin skuld tili gammal dikt , är detta skâdespel pâverkadt af litterära förebilder . Det är icke osjälfständigt i den meningen , att det efterliknar ett eller annat be - stämdt verk — dyli'kt stàr en man som Hallström högt öfver — men det ansluter sig i stället tili en hei litteraturriktning och verkar sä ofrivilligt tradi - tionellt . Denna riktniug är Englands romantiska dra - matik , sädan den , med botten hos Shakespere , ut - vecklats af vàrt ârhundrades engelska idéskalder ända ner tili Browning . Renässansens starka och koloristiska konst , som sog sin färg ur en brusande ungdomstids drift - och passionslif , bildar den allt iner och mer försinande underströmmen , medan det moderna själslifvets oroliga krusningar be - stämma böljgängen pâ ytan . Stark och vâldsam konkretion , ärfd ocksâ den frân Shakespere , och allt mer subtil och förfinadt abstrakt analys flyta i dessa arbeten samman tili en egendomlig , ofta be - dàrande helhet . Till denna riktning är det Per ströms »Bianca Capello» hör — sällan har nâgot till uppfattning och uttryckssätt sä anglosaxiskt verk skrifvits i Sverige . Och likheten blir sä mycket starkare , som ämnet är — italienskt . Det sista later