212 
svensk litteratur 
svenska bygderna med den sol - och kvinnokäre kung Inge — som hvilkens jarl vi finna Folke Filbyters bortröfvade sonson , uppfostrad af munkarna i Skara — och därefter reaktionen med den skeptiska och fatalistiske Blot - Sven , da han utför det berömda sista Freyblotet vid Uppsala högar . Allt detta uppriillas i en rad af präktiga och glansfulla bilder , och ett par af de hedniska — som en stor mjödbrygd hos Ulf Ulfsson eller blotceremonierna i Uppsala — äro af en sanning , en âskâdlighet och en stât , som gòra dem utan motstycken i vâr dock pá forn - nordiska prakttaflor rika diktning . Men strängt inre samband hafva näppeligen dessa episoder . De följa snarare pâ hvarandra som i en äfventyrsbok , i hvilken intet är osannolikt , men intet heller af tvingande nödvändighet . Saken är den , att Folke Filbyter sä tagit brorslotten af diktarens eget poe - tiska intresse , att ocksâ vi erfara en tomhet , när han är borta frân skâdeplatsen . Med slutet , i hvil - ket den öfverärige Folke ändtligen áterfinner sina ättlingar , de bâda sönerna och den älskade sonsonên , lyfter sig därför ocksâ berättelsen tili sin förra stolta och slutna resning . Sista kapitlet har nàgot verk - ligt grandiosi öfver sig . Folke är minst af allt en sangvinisk Lear , som i lefvande lifvet skänker allt ât sina barn , för att mötas af deras och världens otack , hans afkomlingar inga hjärtlösa varelser . Skillnaden mellan den gamie och de unga är den mellan dem , som sitta vid lifvets slut , och dem , som hafva allt att hoppas och vänta af framtiden . Kväll och morgon känna icke hvarandra , det är med verklig storepisk fläkt visadt i bokens slut -