210 
svensk utteratur 
»Världsträdets eviga brusande , som endast höres af grubblare och förälskade , flog genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och dufvor . » Holmdis föder en son och dör , och skildringen af , hur hon brännes pâ bâlet , tillhör det mest mentala i boken . Till och med denna episod har berättelsen varit utan vank och lyte , pâ samma gâng af storartad resning och sträng enhet . Nu blifva sammanhâllningen och den inre lifsutvecklingen ai skildringen ej füllt sä stora , och här inträder fram - för allt ett motiv , som lämnar läsaren kallare , där - för att det är kallare käridt af diktaren . Det är kristendomen . Boken blir nu ocksâ en berättelse om brytningen mellan hedendom och kristendom i Sverige . 
Heidenstam har ett par ganger pâ skämt försvarat polyteismen . Säkert är , att han är hed - ning frân födseln . Förunderligt väl förstär han — och han visar det ocksâ i skildringen af dvärg - folket i denna bok — den primitiva mänsklighetens religiositet med det mytologiska fantasispelet kring alla naturens väsen och krafter . Klumpiga nordiska skogsrân och gungande lätta hellenska dryader ser han utan möda med sin inbillning och dyrkar gärna dessa och dylika naturgudar . Synnerligen väl stär han ocksâ den antika kulturens religiositet — man kan kalla den hans egen — som lâter det gudomliga fiamma upp i skönhetshänförelsen och förvandlar mytologiska skepnader tili metafysiska symboler . Men just det personligt - mänskliga i kristendomen , dess religiosa barnaskap och för - soningsbegär , faller liksom utanför hans eget väsen ,