HENRI BEYLE OCH KARTUSIANERKLOSTRET I PARMA 89 
var Frans IV af Modena , bekant pâ sin tid för sitt förbud mot diligenserna att passera hans stater — »ty det är endast» — brukade han säga — »jako - biner som resa» . Men skildringen gifver ocksâ här den typiske italienske duodesfursten frän 1800 - talet , 0ch i det heia äro hofinteriörerna frän Parma och framställningen af regentens och hans gunstlingars växlande inbördes förhällande bokens mest lysande delar . Den mikroskopiskt sanna och öfverraskande psykologi , som Beyle här rör sig med , lâter oss se dessa människors tankar , känslor och planer skifta , kristalliseras och âter upplösa sig , som de minimala partiklarne i en vätska . Finare har sällan ett hofs kraftspei af intriger kring tronen skildrats . 
Det har sagts , att det Italien Stendhal mâlar i »Kartusianerklostret i Parma» bär prägein af hans fantasi och icke ägt nâgon motsvarighet i verklig - heten . Att Beyles egenartade inbillning ¡bland lâtit ett färgadt glas stâ mellan företeelserna och ögat , är möjligt . Hvilken främling skildrar füllt sant ett främmande land ? Men ytterst fà böcker gifva dock ett sä stärkt intryck af Italien . Dess sanna atmosfär finns här och omsveper det heia . Beyle hade ju i âratal insupit densamma . Italiens människor trängas i boken , och alla bifigurerna hafva en ut - omordentlig lokalton . Det tycks , som om Beyle i oändlighet kunnat skildra dessa italienska statister . Ännu i roinanens allra sista kapitel inför han en ny sâdan gestalt — en briljant tecknad italiensk adels - parasit , en direkt afkomling af en romersk klient . Och hvem vili neka , att de lidelser och känslor Beyle tecknar , hafva den italienska karaktär , som historien