—— 
henri beyle och kartusianerklostret i parma 85 
törsten efter oändlighet anfingen är en fras — och Beyle hatade dödligt alla fraser — eller torn olo - giskhet . Alla andliga företeelser künde förklaras och afläsas ur hvarandra liksom de fysiska , och själslifvets fenomen behandlade han som algebra . Moralen var för honom en ren lust - och klimatfrâga . Men med denna skarpa och nyktra vârldsâskâdning förband Beyle en i botten oförenlig dyrkan af det individuella och oberäkneliga , en romantiskt öfver - spänd kult af personlighetsvärdet , sädant det fram - för allt yttrade sig i viljans impulsiva akter och passionens utbrott . Öfver denna hopväxning af tvâ skilda naturer ligger nâgot af andlig centaur , och den har infört i hans verk en mängd inkon - sekvenser , ökade genom Beyles motsägelselusta och paradoxmakeri , hvilka föga brydde sig om sammanhang eller följdriktighet . 
Ett företals utrymme förbjuder hvarje ingâende pà den mängd af idéer af alia slag , hvilka denna rastlösa intelligensmaskin alstrat och soin han lâtit spraka och gnistra genom sina verk . Jag fâr här inskränka mig tili att med nägra ord belysa före - liggande roman af Beyle — »Kartusianerklostret i Parma» , skrifven i Paris 1838 , utkommen 1839 och det enda af hans arbeten , som af samtiden fick nâgot varmare mottagande . Honoré de Balzac , den störste romanförfattaren i romanens ârhundrade , skref själf en hänförd anmälan öfver boken . 
»Kartusianerklostret i Parma» är dock icke Beyles yppersta arbete . Den är 1830 utgifna romanen »Rodt och Svart» är ett mäktigare och star - kare verk , och karaktärsutvecklingen af den bokens