272 
ESSAYER 
pass lyckats honom att försona hustruns vilja med Guds , att pâ sista tiden Sofia Andrejevna har börjat förhälla sig lugnare gent emot sin mans lära , hon har vant sig . » »Detta är» — tillfogar Meresjkovski — »alltsa det nya sättet att m e d a n man f ö r - b 1 i r käme I , g â i g e n o m n â 1 s ö g a t . » 
Med samma hänsynslösa skärpa fortsätter kriti - lcern att visa , hur myeket af epikureism , som gömmer sig under Tolstojs patriciska bondemaskerad , och hur myeken själfförblindelse , som hvilar öfver heia lians apostlaskap . Allt hvad Meresjkovski här sko - ningslöst framhäfver bar säkert föresväfvat mer an en lasare och kritiker . Hvarför har man icke sagt det ? Orsakerna därtill äro nog komplicerade . Dels äro den mänskliga inkonsekvensen och själfförblin - delsen sá vanliga fenomen , att man betraktar dem som halft gifna och själfklara saker . Dels är det lika rätt att fordra som svârt att fullgöra det absoluta , och en hemlig blygsel afhâller frân att utkräfva , hvad man aldrig själf skulle kunna infria . Dessutom är det en lätt konst att visa bristen pâ sammanhang mellan Tolstojs ( och hvarje annans ) lif och religion . Hvilken människa , som vili bevara individualitetens själfviskhet , kan i bokstaflig me - ning följa Kristus ? 
Men Meresjkovski tränger djupare än sä . stojs uppriktighet» — skrifver han — »gör ett egen - domligt intryck : det förefaller som han med denna uppriktighet blott döljer sitt djupaste väsen , sin största hemlighet , sä att ju uppriktigare han är , dess mer förbehällsam är han . » Själfbedrägeriet är Tolstojs omedvetna hufvudsynd , alstrad af stri -