DIMITIO MERESJKOVSKI 
250 
om Rysslands moderna grundläggare ocli national - hjälte , Peter den store . Det är , som man ser , icke smásaker . Det är »den breda , ryska naturen» , för hvilken inga smâaktiga gränser existera mellan mitt och ditt , mellan länder och folk , men som i sitt expansionsbehot gärna kramar hela kulturell i sin vidt uppspärrade björnfamn . Om logiken därvid skulle komma litet pâ sned , betyder det synbarligen mindre . Ty om man väl förstär sambandet mellan Julianus och Lionardo , mellan hedendomens död och dess pänyttfödelse i renässansen , förblir det en gâta för hvarje annan uppfattning än den ryska chauvinismens , hvarför trilogien just skall sluta med tsaren och timmermannen . Är tankegângen den i sitt skenbara djupsinne mycket enkla , att tsar Peter representerar ett nytt människosläkte , för hvilket gudarna blifvit öfverflödiga och hvilka själfva äro Nietzscheanska gudamänniskor »bortom godt och ondt» , frâgar man sig , hvarför t . ex . icke poleon hellre än Peter blifvit hjälten i trilogiens afslutning . Hvad har den ryska tsaren att göra med antikens gudaideal ? Den bjudande nödvän - dighetens sammanhang saknas i den stora planen för trilogien ; vi skola , dà vi genomgâ de särskilda romanerna , finna , att det alltför ofta saknas ocksâ i författarens eljest pâ mânga vis briljanta skild - ringar . 
Förstlingsverket om Julianus är säkert det gaste ; första intrycket förefaller rent konventioneilt . Hvilka stâtliga romaner finnas icke redan frân den lockande tiden af antikens undergâng och kristen - domens första eröfringssekel ! Legio , ty de äro