OSCAR WILDE 
249 
ver detta intryck af en skärande iure disproportion i fraga om straffbara gärningar , som icke direkt uppkalla samhället till själfförsvar , utan snarareäro livad teologerna kalla »synd» , än hvad juristerna kalla >brott» . I högsta grad fâr man känslan af detta pinsamt inkommensurabla inför den rättegäng och den dorn , som blefvo Oscar Wildes undergâng . Forst och främst faller den sedlighetskränkning , för hvilken han straffades , snarare — och detta enligt fiera moderna kriminalisters âsikt — inom samhällets allmänna hygien än , inom dess straffbalk . Den naturliga och impulsiva motvilja , som hvar människa , hvilken har lyckan att vara sund , känner inför dylikt , kan ej heller förinta det faktum , att den finast organiserade , för naturens läror eljest niest mottagliga nation historien känner betraktat denna form af könskärlek i nästan mer idealisk dager än den mellan man och kvinna och i hvarje fall icke hyst vâr moderna afsky för densamma . En plâgsam undran och ovisshet ligger därför här öfver vâr uppfattning . Lagen bestraffar nâgot , hvilkets egent - liga innebörd är ett mysterium , som hvarken fysio - logi eller psykologi ännu kunnat förklara . Men dessutom fanns det nägot annat i hög grad in - kommensurabelt mellan Wildes gärning och straff . Omöjligheten att efter lagen uppmäta straffet i förhällande tili delinkventens individuella bärkraft drabbade honom fullkomligt förkrossande . Hans tvâ ârs straffarbete var i själfva verket en döds - dom . 
Tänker man djupare pâ denna rättegäng och »fallet Oscar Wilde» , blir det just i det inkommen -