OSCAR WILDE 
247 
dödsdygderna hafva gjort England tili hvad det är . » Det var den starkaste af dessa dödsdygder , det moraliska hatet , som förgiftade Byrons lif och rik - tade knytnäfven mot Shelleys panna . Det var ocksâ den som vände sitt boxarraseri mot Wilde . Han hade kunnat fly . Myndigheterna , som heist sluppit röra i en sak , i hvilken medlemmar af aristokratien voro inblandade , lämnade honom tid därtill . Men han fann det omöjligt för en gentleman och trodde kanske ännu pâ sin räddning . Det är svârt för ett bortskämdt lyckans söndagsbarn att tro pâ olyckan , och ingen man , hufvudet högre än mäng - den , anar , hur mycket hat som gror kring hvarje öfverlägsenhet . Det gäller äfven dem , som gâ med opinionen , men hur mycket mera dem , som alltid utmanat densamma . Pâ en dag förlorade Wilde frihet och förmögenhet . När han mot borgen under rättegängen âterfick friheten , ville ingen hotellvärd gifva honom ett rum . Hans vagn följdes af sedliga banditer , soin angâfvo honom . Under allmän glädje — det är icke blott den gamia katolicismen , som har sin fröjd ât syndares brännande â bàie — bief han dömd till tvà ârs straffarbete , tillbragta först i Wandsworth och sedan i Reading , en liten stad vid Themsen . Tidningarna hade hârresande beskrif - ningar pâ en trampkvarn , hörande till dessa fängel - ser . Det var ett historiskt minne . Men att Englands strafflag är västerlandets mest barbariska , jäfvas ej af skildringarna frân Wildes fängeise , där han i sin cell , inspärrad som i ett kaninstall , satt och sydde säckar tills fingrarna blödde och naglarna brusto . Under vistelsen i haktet synes han dock ha hällits