192 
ESSAYER 
blifva mer än ett sällskapsspel , bestâende i att lâta dekla mera en iras , hvilkens ironi underrättar om , att författaren icke tror pâ hvad han säger , af en skâdespelare , som med en blinkning med ögat underrättar om , att han icke är dupe af det han deklamerar . . . Â , det är icke vârt fei , om ni , när utsikten . öppnas mot städer och skogar , mot Historien eller Sagan , mot en af lifvets boningar eller en af drömmens gläntor , trött lyfta kikaren och ha sä klen inbillningskraft , att ni blott fâ half illusion . Man skrifver icke skâdespel för de olyckliga , som erinra sig aktörens namn när hjälten träder in pâ scenen . 
Rostand öfvergär sedan till ett försvar för pas - sionens och illusionens rätt i lif och konst och polemiserar mot den kalla Pariserblaguen , som är »monoclen , med hvilken den borgerliga Joseph Prudhomme ersätter sina klassiska glasögon» . Odi med följande utomordentligt fint formade ord öfver Bornier slutar hela inträdestalet : 
Den siste tragikern har ingenting saknat . Ett samvete som , hans bör hafva gjort hans âlderdom ljuf . . . Genom sin fädernestad künde han gâ pâ en gata , som bar hans namn . Hans vingârdsarbetare sjöngo hans ära . Han hade lâtit gräfva en liten sjö i sin park för att fiska mânen hemma hos sig själf . Ingenting har fattats honom . . icke ens att en dag med heia sin bröstlängd hafva nâtt öfver de högsta hufvuden — det var den dag , han efter en föreställning af »Rolands dotter» blef burén i triumf pâ hopens axlar . 
Sâdant är Rostands inträdestal . Man kan säga : bara ett kâseri ! Och här och där är nog för en nordbos smak en och annan tirad alltför vaxad och parfymerad , alltför mycket inlärd i spegeln . Men hur förtjusande är icke detta kâseri , och hur
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.