ETT PAR AFORISMER Oll HISTORISK DIKTNING 341 
ämne än är , det dock , när det omskapas till dikt , i viss mân redan tillhör »historien» . Innan skalden bokför upplefvelsen , tillhör den redan det förflutna , och dess silfvertöcken börjar redan omhvärfva det , som skall hugfästas och räddas i dikten . I viss mân ljuder öfver all poesi det förgängnas klockslag . I gár är icke i dag , och i dag upptecknas gemen - ligen det , som kändes och iakttogs i gár . För ett âr sedan var mycket bâde af världen och den skrif - vande annorlunda , och gár man fem eller tio är till - baka i tiden , dà kläderna och ansiktena sâgo lunda ut , äro vi redan vid gränsen af det historiska . Hvem kan icke tycka , när han minns sina upp - lefvanden frân 1880 - talet , att det är som de händt i ett annat lif eller som de beskrefvos i en bok , och i en bok , som , ack , icke alltid synes författad af en själf - Finns det icke hàgkomster , som för oss alla verka mer främmande , aflägsna och »historiska» än âtskilligt , som vi nu läsa om i historien ? Qà vi till vâra barndomsdagar , leka vi i en annan tid , i vâra föräldrars värld och i ljuset af deras lampor , och äro sâ riktigt inné i »historien» . Kanske historien rent af icke är en sâ främmande makt ens för ögonblickets och modernitetens profeter , som de tro , fast de blott känna henne genom ombud , genom det ombud , som vi kalla »Minne» och som , ehuru icke upptagen bland sânggudinnorna , ändock är all diktnings första och sista Musa . 
Enterpe 1905 .