Full text: (9)


DYGDENS SANGARE ' 89 
Frân denna tidpunkt har Voltaire beständigt behâllit denna syn pâ tillvaron , och han har i sina prosaberättelser varierai detta tema med allt häfti - gare ironi — framför allt i »Candide» , där lifvet framställes med en vild upprymdhet at människo - förakt och bitterhet sâsom ett groteskt laterna magicaspel . Det enda visa är att böja hufvudet , sluta läpparna och odia sin käl . 
Men denna förstämning , detta dolda sâr af pessi - . mism , hur märker man dem icke öfverallt i âr - hundradets civilisation ! Hur prägla de icke tidens sedelära , efter hvilken människorna medvetet eller omedvetet formade sin tillvaro . Nâgon moral , direkt uppvuxen ur den empiriska vârldsâskâd - ningen — som vâr tids evolutionistiska — hade ännu ej utvecklats . Man grep därför tili antikens lefnadsvisdom , tili epikureismens och stoikernas läror , Lucretii resignationslära försmältes med ment frân Epictet , Seneca och Marcus Aurelius , alla nu oíta öfversatta och kopimenterade . Den and - liga attityd uppfanns , som tidens yppersta bland diktens och handlingens man älskade att antaga för att maskera det inre svârmodet . Det är sofen» , den »vise» , som vänder trotsig och molnlös panna mot alla ödets skiften , besluten att möta existensens vedervärdigheter med ett jämnmod , som ej nedlâter sig tili klagan och än mindre tili bön . 
Hur tallöst mânga variationer med titeln »La Constance» , »La Sérénité» , »Le Sage» , har icke tidens tongifvande poesi att uppvisa af detta tema , döljande samma ensamhetskänsla under de stora ordens själfbedöfning . Hur förföljde icke en tä -
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.