SELMA LAGERLÖF 
303 
i morgon fâ namnet räddning . Människohjärtat , det är den eviga ympkvisten , som kan växa fast i alla stammar och i alla världar slà nya skott . Med denna barnatillit tili lifvet , som är sä äkta Selma Lagerlöfsk och instinkten hos en sund jordens dotter , slutar denna stora bok om svenska själars flyttfâgelsnatur och flykt mellan religionens guds - stad och hembygdens nästen . 
Bland allt det skrock , som Selma Lagerlöf sam - vetsgrant begagnat i sin diktning , saknas , sä vidt jag minns , ett mystiskt redskap , som dock synes passa hennes poesi särskildt väl . Jag menar slag - rutan . Men kanske hon ingenting skrifvit om den , därför att hon använder den dagligdags och därför icke tycker att dess under äro synnerligen märk - värdiga . Men vi andra tycka , att det är underbart med alla de friska källor , som runnit fram under hennes hand . Det är glömda källdrag frân oändligt längt tillbaka , ända frân Sveriges forntid — hon tillhör ju ocksâ en urgammal svensk släkt , frân hvil - kens stamträd trâdar gá till Olof Rudbeck säväl som till Tegnér och Geijer . Men det är ocksâ nya källädror , som hon fâtt att springa fram ur mark och klippa . Liksom det gângna decenniet gifvit oss vissheten om okända fyndigheter af dyr - bar metall i den svenska jordens sköte , har hon bibringat oss ett lefvande bevis pâ själfva den svenska markens outtömliga , poetiska rikedomar .