fru nordenflycht 
29 
feber och begrafven under lindarna pâ sjöstadens kyrkogârd . Denna förlust , denna skilsmässa , för hvilken alla den älskande och innerliga kvinnans hjärtrötter blödde , blef den afgörande händelsen i hennes lif . Hade hennes man fâtt lefva , hade Hedvig Charlotta Fabricius sannolikt blifvit en frynt - lig prästfru , som mânga andra , hade om hvardagarna gâtt och handlat pâ Karlskronas stora torg och om söndagarna hört sin herre och man predika i Tessins tempel , fàtt barn och blomma , tili bröllop och be - grafningar skrifvit ett och annat tillfällighetskväde , men för öfrigt icke pinats af diktardrömmar och en trâng lifskrets , om icke en och annan gäng , dà hon frán hamnen säg örlogsskeppen med skum kring gallionsbilderna och sol öfver de vindspända seglen gâ till hafs . Fru Nordenflycht hade blifvit en lycklig hvardagsmänniska — ty hon ägde anlag ocksä àt det hället . Dock , hennes genius , som be - stämt henne till en af de talande , olyckliga och ihâgkomna , gaf henne den djupa saknad , vid hvil - kens slag sängen sprang fram ur hennes bröst sà - som klippans vattenflöde för Mosesstafven , och för hvar gäng hennes lif och diktning tycktes domna i medelmâttans lugn , kom en ny lidelse , en ny smärta , som tvingade i dagen det underjordiska klara källspräng , som fanns djupt i hennes väsen . 
Den unga änkan flydde människorna och bo - satte sig i en stuga pâ Lidingön . Det var där hon i sällskap med sina fâglar och sin clavecymbal skref den första rent subjektiva diktsamling vâr litteratur äger — »Den sörjande turturdufvan» , utkommen i början af àr 1743 . Dessa dikter gâfvo icke blott