SELMA LAGERLÖF 
271 
tecknande »sena tiders barn» . Ingen , som verkligen berörts af den gamia folkdiktningen — termen här använd för att i allmänhet beteckna Iitteratur frân tider , som för oss med mer eller mindre rätt före - falla primitiva — kan undgâ att märka skillnaden mellan den homeriska världens mytiska gestylter och naturpersonifikationer eller den nordiska folk - sagans fantasigestalter och Selma Lagerlöfs halft allegoriska , sällan mer än till en tredjedel lifs - besjälade väsen . Hur frodig , hur konkret och stark är icke den fantasi , som skapat skogsrâet , trollet och helhästen , mot den , hvilken tili exempel lâter slätten och bergen samtala pâ följande vis : 
Slätten klagar öfver , att den har liten plats och dâlig utsikt . 
Du är dum , svara bergen , du skulle bara känna hur det blâser här nere vid sjön . Det behöfs minst sagdt en grâstensrygg och granpäls för att stâ ut med sâdant . Och för resten kan du vara nöjd med att titta pâ oss . 
Dylik barnslig fantasilek tyckes mig vara af det billigaste slaget , och af sâdant vimlar det i Gösta Berlings saga . Mycket af dess anmärkta pjollrighet beror pâ dylik slapp och mekanisk sago - stil , omöjlig i hvarje romanskt land och alltför mycket brukad i nordisk dikt . Därmed vili icke vara förnekadt , att Selma Lagerlöf i djupare och starkare ögonblick kan nâ utomordentliga résultat med sin poetiska antropomorfism . Exempel härpä finnes i mängd i Gösta Berlings saga och öfverallt i hennes verk . En triumf af denna skildringskonst firar hon i sin berättelse »En herrgärdssägen» med sin af en nästan mytisk styrka och âskâdlighet burha