BRÜGGE 
67 
drunkna och förenas med det , som redan multnat . Det gröna slammet därnere förseglar gângna , stor - mande sekel , som ett grönt harts förseglar ett stärkt vin . 
Men ju längre jag gâr pâ dessa gator , dess mer fantastiskt upprifvande och skrämmande verkar allt jag hör och ser . Klockldangen förändras , eteriseras och far ett hemlighetsfullt eko i mitt bröst , âterupp - lifvande glömda barndomssorger , bortryckta ansik - ten och ouppfyllda plikter . Alla de gamia frágorna , som ärens arbete och tidsfördrif blott kunna döfva , klinga och genljuda oafvisligt i min själ . Solstrim - man stelnar , dar den ligger öfver gatorna , blir ett orörligt leende , som ocksâ det spörjer och frágar om mitt lif , hur jag kan lâta veckor och âr gâ utan en uppgörelse med mig själf . 
Uppgörelse ! Med ens slàr det mig , hvarför Brügge fyller mitt hjärta med en sâ sällsam oro . Med ens förstär jag , hvad den tysta Staden med de talande klockorna vili mig . . . Det finns en feber - dröm om att fly för sig själf och förfölja sig själf , som nog mângen plägats af en eller annan vinter - natt . Man jagar sig själf som en missdâdare . Det gâr öfver stock och sten , en hetsjakt , som räcker i âratal , tycker man i drömmen , till dess man ändt - ligen känner , att man nätt den ort , frân hvilken ingen flykt är möjlig , dar man skall blifva fângad af sig själf och tvungen att stâ till svars . Orten är skum och dyster med hemska , hvita hus , lysande i skuggan . Det susar där af stämmor : uppgörelse , uppgörelse ! . . . Brügge är den stilla station , där jag rest i kapp mig själf . Det lider mot aftonen ,