DANTES VITA NUOVA 
37 
heten pâ Florens' gator skulle kunna hitta nyck - larna till hans kärlekslifs gâtor . Sâ höljer sig Vita Nuovas stil i hemlighetsfull förklädnad , talar med dubbelmeningens högtidliga ironi , och làter det fak - tiska blott svagt skymta fram genom orden , som bottnen genom en toskansk flods tyst glidande , stjärnspeglande vatten . Och tonen växlar med drömmens pulsslag . Den begynner lätt och naivt , när ungdomserinringen gjuter sitt aflägsna ljusdun - kel öfver bilderna och stiger med ämnets allvar och smärtans närvaro tili ett dunkelt majestät , med tidliga upprepningar , en likformighet i tidsbeteck - ningar , och en parallellism i satsfogningen , som äro uttryck för den sibyllinska högtidligheten i denna själfbekännelse , som ocksâ är en väsendets och hjär - tats omvändelseskrift . 
Spräket är tili sist — och det fàr man aldrig glömma — en primitiv mästares . Dante själf kände sig nog som konstnär , behärskande tidens heia artistskap , men versen och än mer prosan äro unga och nya , som blott i ett tungomâls första âlder . — En obestämd strâlglans , en ordets gryningsstäm - ning skimrar och darrar öfver verket . Diktionen fàr just därigenom sin särskilda charme , samma rö - rande förtrollning som sâ mângen bleknad fresk mot svagt gyllene grund utandas ur linjeföringens spenslighet och oöfvade melodi , ur figurteckningens och kompositionens försagdheter . Naturlig gratie och ungdomlig tafatthet smälta samman i denna stil . Man minnes stela gestalter , inätvända leenden och lätt hoplagda , smala händer .