august strindberg 
225 
AUGUST STRINDERG . 
Det var i senhösten 1897 , i de dagar , dâ tvâ verk af Strindberg , Mäster Olof , som âterupp - tagits pâ scenen , och Inferno , som nyss utkom - mit — verk , sä olika tili stämning som krigsförkla - ringen med sina trumpetstötar och sin revelj är olika nedläggandet af vapnen med böjdt hufvud och sänkta fanor — sysselsatte alla sinnen . I den njugga , grâ novemberdagern , under den svâr - modigaste tiden för det till lynnet i gründen sä ljusa Stockholm , trängdes man pâ den lilla expositionen af Strindbergsporträtt . Hvilken bättre kommentar künde ocksâ fâs till mästarens utveckling än denna ikonografi frân alla perioder af Strindbergs lif , trätier af alia slag , frán de mest diktarposerande och officiosa till de intimasi möjliga . Hans lefnads - lopp , brokigt , skiftande , disharmoniskt som han själf , upprullade sig för ens ögon inför dessa bilder — tjänstekvinnans sons , folktribunens , och intelli - gensmartyrens , bespottarens och idyllikerns , bild - störtarens och korsdragarens historia . . . 
Det begynte med barnporträtterj . Pâ Klara kyrkogârd , mellan skaldegrafvarna , frân hvilkas brustna lyror det ännu susar i aftonen bland de 15 . — Levertin . DiUtare .