220 
diktare och drömmare 
noie pâ ruinerna af Neros gyllene hus . Men Roma - dräkten efterträddes nu af den otillgängliga societets - fracken . 
De fjortonradiga smâ mästerstyckena etsade sig in i sinnena , som en öfverlägsen främlings dub - beltydiga och halft föraktliga förtroenden . Det är efter en bal . Man gâr ett gatstycke samman en stockholmsk vinternatt . Det är rimfrost och stjär - nor , och den främmande begynner tala , men blott efter ett par repliker tystnar han och tar farväl med ett stänk af stolt och afvisande ironi . Han är framme och stänger porten om sig . Dessa sonetter äro de förnämaste , elegantaste smâ dikter vâr poesi äger , men deras tidiga leda kändes sä djup , att man künde bäfva för poetens framtid . 
Men den »andra vâren» kom , stark som den första och oemotstândlig som den . Det ljöd sâng öfver världen , hvart resenären lände , sâng i släkt med hans eget hjärtas , vare sig han dröjde bland lindarna kring de öppna fönstren i Göttingens gamia hus eller pâ Afrikas röda strand lyssnade tili Medel - hafvets klassiska tunga . Allt blef symbol och bild , en sky som kom , en fágel som flog öfver vägen , en edelweiss , plockad i snöskrefvan pâ sin fjäll - topp . Men starkast stodo dock upp till lif i den farande svenskens själ hans hemlands minnen och syner . Sedan Runebergs dagar hade ej svenskt sprâk sâ tolkat fosterländsk häfd . Helt visst fanns det bakom finnens ord en djupare fond af patos , men till gengäld skref denne . aldrig sä tala strofer , som de , hvilka finnas i »Gamie Kung Gösta» , »Herr Jans likfärd» eller »Olof Rudbeck» ,