viktor rydberg 
213 
bergs diktning — den att ej vara ögonblickslyrik , men uttryck för stadigvarande känslor och tillstând , för klarnadt tankegrubbel , till fasta bilder kristalli - serade stämningar . Hans verser sakna ögonblicks - diktens doft , den lyriska omedelbarheten . I stället tryckas de aldrig af det betydelselösa och subjektivt lilla , som förringar tillfällighetslyrikens konst . Alla dikterna hafva universell vikt och halt . Den af veckors och ârs eftertanke formade idén utpräglas i det fastaste och ädlaste material — brons eller marmor . Alltid är den diktande hos Rydberg nâgot annat än blott ett jublande eller sörjande människo - barn , som fâtt sângens gâfva . — Han är alltid pâ sarama gâng en tänkare och lärd . Tänkaren gifver versen en höghet , en sublimitet , hvilken ej blo - tt ( som understundom hos Tegnér ) beror pâ formule - ringens skärpa , men pâ en lika hög grad af flykt öfver tanke och ord . Den lärde gifver stroferna en sorts historisk bredd och resonans , som lâta generationer och sekler tala genom hans mun . Hvem har ej hört i nätternas mörker anakoretens röst skalla genom rymden med samlad klang af seklers domsbasuner och tubor : 
Att glädjas , dà syskon lida , 
att jubla in i koren af millioners jämmer — 
loda helvetets djup , 0m du det kan ; 
djupet af denna synd lodar du icke . 
Men den siste glädjejublaren skall tystna 
och bedja : - höljen mig , I berg ! 
Dà Herren sveper kring ljuset mörkrets dok 
och breder den stora natten öfver oss , under oss , 
och änglarne gjuta hans vredes skilar 
pâ en skälfvande värld .