196 
diktare och drömmare 
VIKTOR RYDBERG . 
Det gár icke att sysselsätta sig med nâgot annat , ty tanken hvarken vili eller kan lämna E k e - 1 i d e n , dar den svenska bildningens vapensmed , den svenska diktningens patriark ligger död . Jag ser septemberhimmelen öfver den sofvande mästa - rens hus blifva vintrigt' blek och klar med bud om fattigdomens och det tryckande mörkrets ârstid ; jag hör höstens hârdt och nyckfullt förödande bläst storma och slita i träden , kanske aldrig sä älskade och sâ stâtliga soin i âlderns och undergângens kungaskrud . Öfver filosofgângen , som leder upp till Viktor Rydbergs Tusculum , ligger solstrimman orörlig och stelnad , ett epitafiums sista , oförglöm - liga versrad af guldbokstäfver . 
Jag ser mot studiekammarens fönster , dar hans lampa aldrig mer skall tändas — arbetslampan med den jämnt och klart brinnande làgan , som jag sâ mânga gânger sett tindra däruppe . Sent pá nätterna , dà man gick pâ Djursholmsvägarna , säg man den lysa , talande sitt sprák om oförtröttad möda , om kunskapsbegär , som ej fick ro , tanke , som aldrig rastade , och dröm , som spann och spann sin gyllene och äkta trâd . Man kände blygsel för allt det myckna