194 
diktare och drömmare 
kulationen med sina objektiva uppgörelser och sin personliga resignation aldrig haft nâgon betydelse . Strindberg var allt irán början lika mycket resonör som skald . Hur odisciplinerad bans vetenskaplighet varit , har han dock lânga tider af sitt lif förstätt , att det künde finnas en sanning , en världsförklaring , oberoende af om den skänkte den subjektiva . lyckan . Därför synes mig Huysmans' omvändelse längt mer organiskt framvuxen ur hans inre än Strindbergs , hvilkens Inferno , trots allt , gifver intrycket af en tanke , som fâtt en plötslig remna . Huysmans hade djupt i sin natur ett arf frân det mystiska Flandern , hemtrakt för urkatolsk konst och urkatolskt grubbel sedan medeltidens djup . Den medeltida legend - världen i dess blodbestänkta och stigmatiserade glöd passade hans naturs mörka sinnlighet . Lâtom oss hoppas , att vi slippa fá vara med om det osmakliga spektaklet att se den protestantiska frondören , Lokesonen , slâ sig pä att berätta katolska legender , sä litet hopstämda med hans fantasi , lättrörlig , orolig , men klar som en svensk skärgärdsfjärd . 
Men den psykologiska motiveringen gifver sam - ma andliga grunder för bâdas själsprocess . Bada begynte med det bildstormeri , som tror sanningen ligga i att storta alla illusioner , alla drömmens stoder , att ropa : »se , sàdant är lifvet , smuts och af - skräde , ryck bort doken frân ansiktena , och I skolen se det som det är , vidrigt och naket» . Bäda hafva gätt allt vidare , ledda af den förbrännelse , hvilkens gnistor aldrig slockna , förr än allt stär rykande och förkolnadt — och när människan da irrar lös och öfvergifven pä oändliga svedjeland , brista