172 
diktare och drömmare 
EDMOND DE GONCOURT . 
När dessa rader nâ hem till Sverige , hafva nog tidningarna redan berättat , hur den siste Goncourt aflidit ute pâ Champrosay , Alphonse Daudets landt - ställe midt i Isle de Frances sommargrönska . I armarna pâ sin närmaste vän , Daudet , hvilken sedan mânga âr tillbaka stämplats af döden , men sparats — tyckes det — ej minst för att stöda under en ensam àlderdom den , som de unga novellisterna älskade kalla litteraturens »Marskalk af Frankrike» , liar Edmond de Goncourt stilla slutit ögonen . De egendomliga omständigheterna vid hans bortgàng , hans testamente och hans akademi , hans lefnads - data och hans lifsverk , allt detta har säkerligen i dessa dagar förtalts äfven hemma hos oss , men trots det kan jag ej motstâ lusten att skrifva nâgra ord om den döde . Utom de inre omständigheter , som tidtals närma eller fjärma oss frân en skriftställare , finns det yttre , som i detta hänseende kunna vara afgörande . Syss^lsatt med studier just pâ det fält , där den bortgângne var den erkände mästaren , forra ârhundradets franska konst , har jag dessa mânader oupphörligen haft hans och broderns böcker i händerna och gâng pâ gang med växande beundran