156 
diktare ocii drömmare 
tidsdôms i djup glöd flammande fönsterskifva . Flyttningen tili Paris blef ödesdiger för den unge Renan . Pâ tusen vagar sipprade modern âskâd - ning in i hans själ , och biskop Dupanloups — en prästerlig Cousin * — estetiska kristlighet var föga ägrrad att kunna stâ çmot dess förtärande ljus . 
Renan har själf vid sextio àr sökt framhäfva , att det icke var metafysiska , men historiskt - teolo - giska grunder — studiet af hebreiskan och den moderna bibelkritiken — som ástadkom den stora omhvälfningen i hans själ . Detta är säkert en optisk illusion , som hans señare ârs studier inom dessa fack gifvit honom . Redan innan han fâtt nyckeln till hebreiskan , hade tviflet af sig själf börjat sitt sönderfrätningsverk , och den bibliska textkritiken gaf blott en sista fulländning ât en längsam , inre process . Förgäfves sökte han besticka sin tanke och bedraga sig själf för att fä stanna i den värld , som var honom kär genom en andakt och en hel - gelse , oumbärliga för hans bretagneska svärmar - natur , och som ensamt gaf honom hägn och värme . Förgäfves advocerade han med sig själf , sökte klänga sig fast vid sin känslas religiositet , vid sitt hjärtas behof af bikt och bön . Läpparna talade , men icke hjärtat , och efter ár af heta själsstrider , ora ocksâ ej bräddade af den förtärande ângest , hvilken i liknande kriser hemsökt passionerade naturer som Jouffroy eller Lamennais , fann han ändtligen all dagtingan omöjlig . Hans tanke lät ej kompromissa med sig . 1 Oktober 1845 lämnade han Saint - Sulpice och gick ut i den profana värld , han sâ litçt kândç , FUn var fattig , ensam och utan vânnçr ,