150 
diktare och drömmare 
svaghet och obeständighet , trots allt gâ samman in i mörkret , hon med handen pá hans skuldra , och han med sin hand framât mot dunklet . 
Sá förlorar man all lust att drifva nâgons sak , hvarken Mussets . eller George Sands , all tro pâ rätten att vâga döma mellan man och kvinna . Stilla och ödmjukt tager man ner frân hyllan ett verk , där bâda de stora dödas röster , Mussets klingande diktarstämma och George Sands djupa profetstäm - ma , smält samman för att säga slutorden om kärle - ken . Det är Perdicans replik i »Man leker ej med kärleken» , skrifven af Musset , men med lân ur ett bref af George Sand : »Ja , Camille — alla man äro lögnaktiga , vankelmodiga , falska , skrytande , hyck - lande , högmodiga - eller fega , föraktliga och cyniska , alla kvinnor äro trolösa , konstlade , fäfänga , nyfikna och fördärfvade , världen är blott en kloak , där de vanskapligaste vidunder kräla och vrida sig under berg af smuts , men det finnes i världen en sak , som är heiig och sublim , och det är föreningen af tvâ af dessa ofullkomliga och afskyvärda varelser . Man bedrages ofta i kärlek , sâras ofta och är ofta olycklig . Men man älskar , och dà man befinner s'g pâ grafvens brädd , blickar man tillbaka och säger : jag har lidit ofta . Jag har stundom be - dragit mig , men jag har älskat ; det är jag som lefvat och icke en konstgjord varelse , skapad af mitt högmod och min ledsnad . »