8
FRAN GUSTAF III : S DAGAR
presidentsekreteraren Ulric Franc — skrifva »salig konungens namn» utan att darra pâ handen . Med samma värme mindes honom borgarna särskildt i hans hufvudstad . Blott de lyfte sina bägare med mâltidsvin , gai Gustafs namn , som var inbrändt i glasen , dem tusen ljusa hàgkomster , och när de om söndagsmiddagarna gingo mot utvärdshusen vid Norrtull , lyssnade de med rörelse och ömma känslor pâ den gamie blinde gubben , som stod lutad mot ett plank vid vägen och ännu icke tröttnat att sjunga den redan âr 1772 diktade visan :
Gustafs skâl ,
den bäste kung , som Norden äger ;
han ej tâl
att viktskâl'n ojämnt väger etc .
Den nya tiden hade ocksà icke mycket att bjuda pâ i stället för dessa minnen , âtminstone för dem , som icke uppbyggdes af Reuterholms salongsjako - binska vältalighet eller det mystiska , illuminerade frimurardunkel , i hvilket hertigen — S a 1 o m o s visaste , som Schröderheim kailade honom — dvaldes . Allt blef skumt och trumpet och de age - rande personerna smâ och futtiga . Den gamia tiden nedsattes med systematisk svartsjuka . Dess mest karaktäristiske représentant , Armfeit , Sveriges Alci - biades , blef landsflyktig , och en stor statstilldragelse gjordes af en halfgammal och försmädd älskares lumpna förföljelser mot en svärmisk och öfvergifven kvinna .
»Ja , Gustaf är ej mer , várt giada lif försvunnit . »
Svenska rococon var död . All den snirklade ,