28 FRAN GUSTAF III : S DAGAR 
skrifvit , i själfva verket »en militärdiktatur , som motsvarade landets nationella intressen» . Detta fár man dock icke glömma . Det gällde fosterlandets väl eller ve — det gällde , om han skulle se upp - rifvet sitt lifsverk , allt det , som han drömt som ung och utfört och sökt befästa under sina mannaâr . I sina anteckningar öfver 1789 ârs riksdag citerar Adlerbeth en följd af samtal mellan honom och konungen . Af dessa fár man icke blott intryck af det formeilt riktiga i oppositionens ätgärder som fast - mer af det nödtvungna i konungens . För hans milda natur lâgo vàldsgârningar icke nära till hands , och han var , som han uttrycker sig , icke »couleur de rose» öfver att nödgas taga dem . »Men för honom var annars ingenting visst utom faran af allt och nödvändigheten att bryta sig igenom med starka medel . » 
Efter 1789 följer ett mörkt skifte i Gustafs lif . Brytningen med adeln hade genom riksdags - händelserna fullständigats , och hans slottsrum stodo tysta , öfvergifna af den lysande krets af kavaljerer och damer , i hvilkas midt han älskade att lefva . Frán sin egen familj var han i det närmaste skild . Hans »lever» besöktes blott af »ämbetsmän , parti - gängare och lycksökare» . Courer künde icke gifvas , ty inga damer skulle infinna sig , och pâ börs - assembléerna funnos »endast fruntimmer tili tvä kadriljer» . Och de litterära vännern^ voro , ocksâ de , afvogt stämda , doktrinärt frihetskära , som de voro pâ 1700 - talets vis . 
Hur djupt denna hatfullhet särskildt hos adelns damer — det femte ständet , som han kallade