GUSTAF III 
25 
och otâlighet i konungens personlighet . Nervöst och icke alltid välbetänkt griper han in i statsarbetets gâng , afskedar de äldre râdgifvare , som verkat hej - dande pâ maskineriet , och utväljer andra , framför allt rörliga och tjänstvilliga redskap för hans egna planer . Han brinner af begär att gripa in i Europas öden och drages af oemotstândlig tjusning mot den dâvarande världens brännpunkter , mot de ställen , där man kände den europeiska politikens pulsslag . I sin diktning lefver han i Sveriges storhetstid , och dessa höga gestalter , omgifna af krigsbuller och heroism , egga hans ärelystnad . Plötsliga explosioner inför hans gunstlingar och äfven inför andra vittna om , hur brännande äregirighetens fiamma strâlade öfver hans drömvärld , helst som han kände det spirande missnöjet omkring sig som en maning till förstummande och döfvande bedrifter . Sä kom 1786 ârs riksdag , olyckligt föregängen af hungerâr , om hvilka kyrkoherdarna frân landsbygden gifva hâr - resande skildringar i sina ämbetsberättelser . I mânga trakter lefde man pà ett nödbröd , bakadt af hö och ljungfrö , halm och bark , och det bettlades om smol - ket i kreatursbâsen till näring . Att bönderna voro missbelâtna var förklarligt nog , helst ju konungen , trots den gamie biskop Serenius' visa afrâdande , rört vid deras ömtäligaste punkter , »religionen och bränn - vinspannan» . Men äfven pâ riddarhuset möttes han af en systematisk opposition — det var adeln , som öppet begynte mot konungen den kamp , som först slutade 1792 , och konungen kände sä mycket större grämeise häröfver , som han i stândsstriden alltid tagit adelns parti . Pâ en aristokrat och poet , som