GUSTAF III 
11 
framlocka en människas innersta ur dess förskans - ningar , berömma snarare i allmänna ordalag Gustafs snille än söka i en karaktäristik formulera hans lynne . De resignera frân att bedöma hans karaktär , dels därför att alla kände med sig , »att ingen i nâgon stund af sin lefnad ägt heia hans förtroende» , men äfven i en oförmäga att förstä denna evigt skiftande , oâtkomliga personlighet , hos hvilken alla känslor och drag växlade , brokiga och flyktiga som solens färgbrytningar i ett prismatiskt glas . »Hans' snille omfattade alla ämnen pâ en gang . » »Hans största olycka var att födas tili ett för litet kail , tili kung uti ett rike , hvars tillgângar icke voro tillräckliga för hans stora vuer . » Sä obestämda äro t . ex . derheims reflexioner öfver den man , hvilkens lif och tankar han dock under ár kunnat iintimt följa . Hur kategoriskt yttra sig icke däremot hans mot - stândare ! De känna pâ sina fem fingrar denna fantasirika , nyckfulla naturs mest fördolda motiv och tro sig fànga hans oroliga och kvinnliga väsen i sina tunga , frân de romerska historikernas kejsar - porträtt lânade fraser och betraktelser . Man be - höfver för att inse detta blott ett ögonblick tänka pâ de tvâ mest auktoriserade af dessa teckningar — Fersens och Adlerbeths . 
Fersen är i hela sitt lânga arbete partichefen , som , sedan han störtats frân makten , spelar den fosterlandsbekymrade Catos tröttsamt misslynta roll . Genom ändlösa , tungt skrifna volymer häcklar och kritiserar han konungens görande och lätande , intill hans sätt att stâ och gâ , och det cirkulerar icke ett aldrig sä absurdt rykte eller en aldrig sä löslig