DEN GAMLE SKALDEN 
257 
kvinnans famn . När han pressade det tunga hufvu - det , i hvilket inbillningen diktade och arbetade löst och mekaniskt som en piskad snurra , mot en kvinnas barm , kände han sig först som fâgeln i nästet . Lifsdriftens musik , som gjort honom tili skald , ljöd âter för hans öron , och i takt med rytmen af hennes hjärtslag , med metern öfver hennes sig häfvande bröst , klingade âter versen i hans själ med stolt glömska af allt . Se , därför irrade han än en gâng , skalden af Guds nâde , och sökte ett sköte , mot hvilket han künde hvila sitt hufvud , bland gatans lefvande afskräde . 
Han hetsade sig själf vidare och kom in pâ en bigata , dar gamia änkenäder bodde i stela , tysta hus , men dar instinkten fiera gânger fort honom tili goda möten . Och se ! Han hade icke väl gâtt tre steg , förrän en kvinna kom emot honom , läng och stolt , med dyster glans öfver de svarta ögonen . När hon närmat sig , iakttog han öfver hennes ansikte det bleka skimmer , som frân en eklärering inifrân , hvilket kännetecknar ömma och lidelsefulla kvinnor . Pâ ett ögonblick blef han tio âr yngre . Det kom elastik i hans steg . Han tog af hatten . 
»Min sköna fröken ! » 
»Jag är hungrig och frusen ! » Svaret kom hârdt och tonlöst . 
»I gudar . . . en sàdan kvinna lâter detta lumpna tidehvarf hungra ! Näväl , vi skola äta , dricka och vara giada . » 
Det ljöd en sâdan lycka genom hans ord , att kvinnan blef bestört . Hon fäste pâ honom sina 17 . — Levertin , Sista noveller .