TRÂDGÂRDSGÂNGEN 239 
och jag skulle halla mig här i parken . Det är skogen därborta , ser du den icke ? Du kan icke drömma , hur underbar en sâdan stor nordisk skog är ! » »Hur är den dà , din märkvärdiga skog ? » »À ! Icke som den du gâtt i därnere i ditt land med ljusa , grâ Oliver och lugna pinjer och sol , ro och glädje öfverallt . Nej , min skog är sig aldrig lik . Den växlar frân minut tili minut och lika ständigt växlar suset , som spelar i dess toppar . Den är hemsk och ljus , den är dyster som för - tviflan och glad som en bröllopsdag . Allt finns därinne , allt : dödens kummel och lifvets rinnande källor , trasten som sjunger och ormen som hugger , Rübezahl , lustigkurren med sina tusen puts , och Merlin , som somnat i grottan öfver all världens visdom . Där finns allt , Marianne , man märker först , när man kommer dit in , hur vid den är , och hur man i den kan gâ vili och finna hvarann tili sina dagars ände . » — 
»Sä för mig dà in i din skog , » hviskade hon sakta och tog sin makes arm . 
Medan de talat , hade de gâtt igenom heia den lânga trâdgârdsgângen , förbi bollplats , mull - bärsträd och kärlekstempel , och samman sköto de upp den tunga grindens rostiga rigel . Sä gingo de öfver den bleka hagen , där augustisolen brände utan skugga och det skurna gräset stack , där torparbarnen sutto vid vägkanten och fäste slingor af ljung och vilda blommor kring linhufvudena , och sedan kommo de in i skogen . —