238 ' ROCOCONOVELLER
spänstig . Fru Marianne sâg pâ honom , och ett flöde af varmt bloc ! drog genom hennes âdror . Just sä mindes hon honom frân den stormigà tiden , dà han befriade henne och hon sag honom träda in för första gângen i det mörka penningehus vid gründen dar hon lefde , fângen i skam och dunkel , och där hennes ägare tassade med guldpâsarna , lik en ljusskygg och smutsig tjuf i sitt eget hem , upp och ned för de svarta trapporna . Hur ljus och sagolik hade han icke synts henne med sin hvita hy , sitt blonda hâr och sina blâ ögon bland alla de smâ svarta människorna ! Som ett gnistregn , fallande pâ en eld , som höll pâ att slockna , folio minnena frân fordom ner i hennes sinne , och utan , ett ord tryckte hon hans hand .
Ett par minuter gingo de bâda makarna tysta bredvid hvarandra under de gröna grenhvalfven , medan fjärilarna flögo som brokiga sidenlappar om - kring dem . Sâ började hon i en lätt , en lekande ton , som sällan fanns pâ hennes tunga och betydde en kvällande lifsflod i hennes bundna och stolta sinne :
»Sä skola vi bli gamia här , liksom dina föräldrar före oss och lika älskvärdt och sorglöst lyckliga som de , är det icke det du menar ? »
»Mina föräldrar ! Ack nej , ser du ej att de äro ett par barn , som aldrig gâtt utanför den här träd - gârdsgângen . Icke förslär den för oss ! Vi mäste ut till den stora svarta skogen ! »
»Finns det en skog här ? En stor svart skog ? »
»Ja ! Jag sprang tili den redan som liten , fast magister Haermonius slog mig , ty det var förbjudet