Full text: (5)

238 ' ROCOCONOVELLER 
spänstig . Fru Marianne sâg pâ honom , och ett flöde af varmt bloc ! drog genom hennes âdror . Just sä mindes hon honom frân den stormigà tiden , dà han befriade henne och hon sag honom träda in för första gângen i det mörka penningehus vid gründen dar hon lefde , fângen i skam och dunkel , och där hennes ägare tassade med guldpâsarna , lik en ljusskygg och smutsig tjuf i sitt eget hem , upp och ned för de svarta trapporna . Hur ljus och sagolik hade han icke synts henne med sin hvita hy , sitt blonda hâr och sina blâ ögon bland alla de smâ svarta människorna ! Som ett gnistregn , fallande pâ en eld , som höll pâ att slockna , folio minnena frân fordom ner i hennes sinne , och utan , ett ord tryckte hon hans hand . 
Ett par minuter gingo de bâda makarna tysta bredvid hvarandra under de gröna grenhvalfven , medan fjärilarna flögo som brokiga sidenlappar om - kring dem . Sâ började hon i en lätt , en lekande ton , som sällan fanns pâ hennes tunga och betydde en kvällande lifsflod i hennes bundna och stolta sinne : 
»Sä skola vi bli gamia här , liksom dina föräldrar före oss och lika älskvärdt och sorglöst lyckliga som de , är det icke det du menar ? » 
»Mina föräldrar ! Ack nej , ser du ej att de äro ett par barn , som aldrig gâtt utanför den här träd - gârdsgângen . Icke förslär den för oss ! Vi mäste ut till den stora svarta skogen ! » 
»Finns det en skog här ? En stor svart skog ? » 
»Ja ! Jag sprang tili den redan som liten , fast magister Haermonius slog mig , ty det var förbjudet
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.