Full text: Rococonoveller (5)

TRÂDGÀRDSGÂNGEN 237 
där han drömt bort dagar och nätter som yngling , dar hvart steg han tog erinrade honom om de brännande kindernas och det dunkande hjärtats âr , da han lutat tinningen mot hvar trädstam , bedöfvad af sitt eget svärmeri och rusad af sin egen själs fullhet . 
Hans hustru märkte blott halft hans rörelse . Hon hade lyssnat tankspridt , som pâ musik , medan hon lät en liten bronsgrön skalbagge , som hon fângat , kasta en skimrande ring öfver den matt - hvita huden pâ sin hand . 
»Och tillämpningen af allt det där pâ dig och mig ? » frâgade hon , mer för att visa sig vara med än af lust att förstä . 
»Tillämpningen ! Jo , den är , att jag älskar dig , som sommaren älskar vintern med hopp att fâ dess is att tina . Och skulle ändock förhoppningen evigt gäckas , künde jag ej annat , ty sä älskar jag allt ikring mig , natur , människor och djur , och ju mer tilläst och stelnadt ett väsen är , dess högre blir min âtrâ att lösa dess innersta med mitt väsens värma . 
Se , blad och gräs , dem fâr jag sä lätt att skälfva i takt med mig . Vinden kommer och gär efter mina tankar , och barn och djur söka mig , utan att jag ropar dem . Men den strida strömmen är det jag drömmer om att stilla , den hârda stenen vili jag glödga , frusna själar vili jag fânga och värma , ty endast sä är det , som om jag finge utlopp för den kärlek , som förbränner mig . » 
Han bief tyst . Ett par rôda flammor lyste pâ hans kinder , och hans gâng bief med ens lätt och
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.