TRÂDGÀRDSGÂNGEN 237 
där han drömt bort dagar och nätter som yngling , dar hvart steg han tog erinrade honom om de brännande kindernas och det dunkande hjärtats âr , da han lutat tinningen mot hvar trädstam , bedöfvad af sitt eget svärmeri och rusad af sin egen själs fullhet . 
Hans hustru märkte blott halft hans rörelse . Hon hade lyssnat tankspridt , som pâ musik , medan hon lät en liten bronsgrön skalbagge , som hon fângat , kasta en skimrande ring öfver den matt - hvita huden pâ sin hand . 
»Och tillämpningen af allt det där pâ dig och mig ? » frâgade hon , mer för att visa sig vara med än af lust att förstä . 
»Tillämpningen ! Jo , den är , att jag älskar dig , som sommaren älskar vintern med hopp att fâ dess is att tina . Och skulle ändock förhoppningen evigt gäckas , künde jag ej annat , ty sä älskar jag allt ikring mig , natur , människor och djur , och ju mer tilläst och stelnadt ett väsen är , dess högre blir min âtrâ att lösa dess innersta med mitt väsens värma . 
Se , blad och gräs , dem fâr jag sä lätt att skälfva i takt med mig . Vinden kommer och gär efter mina tankar , och barn och djur söka mig , utan att jag ropar dem . Men den strida strömmen är det jag drömmer om att stilla , den hârda stenen vili jag glödga , frusna själar vili jag fânga och värma , ty endast sä är det , som om jag finge utlopp för den kärlek , som förbränner mig . » 
Han bief tyst . Ett par rôda flammor lyste pâ hans kinder , och hans gâng bief med ens lätt och