236 > ROCOCO NOVELLER 
Hon smâlog svagt . 
»Kanske jag är en stengudinna ocksâ . Ibland känner jag det nästan sä , och när dagen öm mor - gonen klappar pâ och solen vili titta in genom mina fönsterluckor , frâgar jag mig själf : hvad vili dagen mig , som intet har att gifva den ? . . . Och ändock skulle sâ mânga af mig begära sin lycka ! Och nu du , du med de ständigt sträckta händerna . Det undrar jag mest öfver af allt , att just du ville göra mig till din . . . » 
»Det kommer sig väl däraf , » svarade han , i det han fortsatte att tala i bild , som om förblomme - ringen öfver orden gjorde förklaringen lättare , »det kommer sig väl däraf , att jag är en obotlig fantast och diktare och som alla sâdana dârar hör till den olyckligaste arten af alla varelser , halfgudarna , de som i lika delar äro danade af sky och stoft , och ) ika outrotligt bära i blodet âtrân efter gudarnas sollycka och all människans svaghet och trânad . Osaliga äro halfgudarna frân födseln . Daggen , som dryper ur deras fäders , gudarnas , bägare , blir grât , som förtär deras hjärtan , och när de sträcka sig efter himmelen , fânga de dimbilder , som försvinna lik rök ur deras armar . De känna sig skapade tili segrare och de varda hvart bländverks tokar . Likt barn förväxla de sina begär , gripa stenar i stället för bröd och byta sig gift för . honung . Sâ áldras de för bâren , plöja mark i fiendeland , göra hânet till bordsvän och sängkamrat och förbränna sin ved för kölden . » 
Talarens häftiga ordström tystnade , och han sag med sina oroliga ögon genom trädgardsgangen ,