TRÂDGÂRDSGÀNGEN 235 
aktig härklädsel af hvit tyll , och lifvet var drape - radt ocksâ det i ett rikt moin af hvit tyll med vecken upphâllna pâ vänstra skuldran af ett spänne af kaméer i en uppfästning , noggrant efterliknande en gammal vasmâlning . Netteldukskjolen föll sid och slät som en mantel frân de starka höfterna . Man undrade ej öfver hennes âlder , och knappast öfver hennes lefnadsöden — hon var en uppenbarelse af kvinnan i sin fulla blomning , och blott med svâ - righet künde man tänka sig denna skönhet vare sig i knoppning eller förvissnande , sâ fullkomligt och strâlande fyllde den sin norm . 
De bâda makarna gingo steg för steg , inbe - gripna i samsprâk . 
»Du förstar mig icke , Marianne , » utropade öaron Bernhard och hans röst darrade . 
»Nej , jag förstär dig nog icke , » svarade hans hustru med en klingande stämma , som ljöd likt en sang , helt och hallet fylld af sin egen melodi . 
Det blef ett ögonblicks tystnad . Stegen rasslade mot sanden , hans trötta , släpande , hennes jämna och fasta . 
Sa började han igen : 
»När du var hos mig i natt och vi sâgo mânen lysa pâ mitt barndomshem , och jag hviskade om allt gammalt , kändes det , som om du ej lyssnade eller ej förstod . Du blef allt hvitare och aflägsnare , dar du satt i fönstersmygen , och tili sist künde jag tro , att du var en gudinna , som stigit ner , Diana , som af en nyck kommit tili jorden utan att i sitt hjärta för ett uns bry sig om den stackars Endy - mion . »