234 ROCOCONOVELLER 
Men en stund härefter syntes âter ett par vandra genom trâdgârdsgângen . Det var baron Bernhard Björnklo med sin fru , han efter âr af irrfäder i främmande land ânyo hemma , hon för första gângen i Sverige och i sin makes barndomshem . 
Arfvingen tili Björnö slott var en ännu ej trettio - ârig man , men han hade sina stämningars âlder . Pâ den hvita halsen , som blottad efter republikanskt mod stack fram ur den bruna lifrocken med det hvita linnet i bringan , satt ett af dessa oroliga ansikten , i hvilka dragen försvinna för uttrycket och som blifva tomma och döda , liksom torg utan folk , de sällsynta sekunder , de ingen känsla spegla . Men vanligtvis förvreds hans fysionomi af spasmodiska ryckningar . Ögonbrynen lyftes uppât , pannan ryn - kades , och de blä ögonen stirrade obeskyddadt och smärtsamt . Frânvaron af hvarje ansats tili skägg gjorde än tydligare linjernas veka spei kring den obeslutsamma munnen , och de magra händerna fingrade oupphörligt vid stâlknapparna i den brode - rade västen eller pâ frimurarkorset pâ den hängande urkedjan . Det opudrade , uppstrukna hâret visade tidig lust att grâna och hvirflade sig nyckfullt pâ hufvudet . 
Hans unga maka var en sâ motsatt människotyp som möjligt . Hon var verkligen , som hennes svär - mor sagt , bildskön , en lefvande staty med sin rena ansiktsprofil och sin höga gestalt , en grekisk eller krukbärerska med det mäktiga hufvudet pâ den bredskuldrade figuren . Dragen voro in i det minsta fulländadt skurna , pannan lâg , näsan rak , munnen tunn och sluten . Hon bar öfver hufvudet en turban -