Full text: (5)

TRÂDGÂRDSGÂNGEN 233 
hur vacker dagen är ! Solen skiner och frukten mognar för vâr vinter , hur ljuft künde vi ej njuta hamnens ro och den sälla friden , vi tvâ , med tran - quiliserade begär och nöjda sinnen . Men nej , man skall förbittra sin höst med soucier för barnen . . . Om jag vili eller inte , alltid grubblar jag pâ tok - Bernhard och orogas för hans framtid . Ack , hvad veta barn , hvad man känner för dem ! Och aldrig bli de för föräldrar hvad dessa äro för dem ! » 
Han tystnade , sâg âter i marken och frâgade sà kort : 
»Bryta vi upp nu , Ulrique ? Solen börjar bränna , och innan vi stiga in künde vi gâ till lilla gubbens sten . » 
Friherrinnan nickade jakande och tog hans arm . Hon kände hans hemliga tankar . Lilla gubben var hans egen far , och det lilla rolösa , evigt projekte - rande och kannstöpande kommerserâdet med de ifriga rörelserna och de oroliga blä ögonen under den lilla piskperuken hade med âldern blifvit allt mer lefvande för sonens hjärta . 
»Hur skulle man kunna glädjas , om man icke hoppades fâ lefva i nägons minne , » sade Ulrique Björnklo . 
Och genom mullbärsplanteringen gingo de bâda gamia , ögnade pâ inskriften , som de künde utantill , och pâ den nötta solvisaren afläste de tiden och räknade ofrivilligt , fast det var middag , timmarna tili aftonen och mörkret . Sä försvunno de i den lânga trâdgârdsgângen . —
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.