TRÂDGÂRDSGÂNGEN 233
hur vacker dagen är ! Solen skiner och frukten mognar för vâr vinter , hur ljuft künde vi ej njuta hamnens ro och den sälla friden , vi tvâ , med tran - quiliserade begär och nöjda sinnen . Men nej , man skall förbittra sin höst med soucier för barnen . . . Om jag vili eller inte , alltid grubblar jag pâ tok - Bernhard och orogas för hans framtid . Ack , hvad veta barn , hvad man känner för dem ! Och aldrig bli de för föräldrar hvad dessa äro för dem ! »
Han tystnade , sâg âter i marken och frâgade sà kort :
»Bryta vi upp nu , Ulrique ? Solen börjar bränna , och innan vi stiga in künde vi gâ till lilla gubbens sten . »
Friherrinnan nickade jakande och tog hans arm . Hon kände hans hemliga tankar . Lilla gubben var hans egen far , och det lilla rolösa , evigt projekte - rande och kannstöpande kommerserâdet med de ifriga rörelserna och de oroliga blä ögonen under den lilla piskperuken hade med âldern blifvit allt mer lefvande för sonens hjärta .
»Hur skulle man kunna glädjas , om man icke hoppades fâ lefva i nägons minne , » sade Ulrique Björnklo .
Och genom mullbärsplanteringen gingo de bâda gamia , ögnade pâ inskriften , som de künde utantill , och pâ den nötta solvisaren afläste de tiden och räknade ofrivilligt , fast det var middag , timmarna tili aftonen och mörkret . Sä försvunno de i den lânga trâdgârdsgângen . —