232 ROCOCONOVELLER 
»Gossen var ju vildt kär och har ju ocksâ blifvit lycklig sen han fiele henne . » 
»Lycklig ! Om man blir mer lycklig ju mer bakvänd en sak är , dà bör han vara lycklig som Motvalls käring . Jag talar icke om , att hon icke ägde särken pâ kroppen och bara forde i boet behagen och kristendomen , som man säger , ej heller om hennes ytterst douteusa origine , men dalen , brâket . . . ! Och sâ icke ens vacker ! » 
»Du bedrar dig , min vän , Marianne är en verklig skönhet , bildskön ! » 
»Bildskön ! En lefvande antique alltsâ , som min vän Fredenheim künde sätta i sitt stenmuseum . Nâ , chacun a son goût ! Den saken regarderar icke mig . Men hvad jag hoppades var , att hard nu ändtligen skulle visa sig torr bakom öronen och veta hvad han vili , nu när han kommit hem efter alla dessa peregrinationer . Men nej , han talar fortfarande Phoebus , och hans idéer fladdra som vindflöjeln pâ Björnö tak . Jag tror nog han menar väl och ej vili blessera mig med sina idéer , men jag lär nog aldrig första honom . » 
Björnklos skarpa stämma lät vekare , nästan vemodig . Han ritade tankspridt i sanden en liten naken kvinnofigur , strök ut den igen och ropade sedan bittert : 
»Det är vâr son , vârt enda barn , och nu ha vi talat om honom , som du ville , och som vanligt slutar det med , att vi sitta här helt stumma och bli trista och sombra ! Är det det du önskar ? Hvar - för kan ej gammalt folk fâ tala om sig själfva och lefva för sig själfva . . . sin sista lilla tid ? Ser du ,