Full text: (5)

232 ROCOCONOVELLER 
»Gossen var ju vildt kär och har ju ocksâ blifvit lycklig sen han fiele henne . » 
»Lycklig ! Om man blir mer lycklig ju mer bakvänd en sak är , dà bör han vara lycklig som Motvalls käring . Jag talar icke om , att hon icke ägde särken pâ kroppen och bara forde i boet behagen och kristendomen , som man säger , ej heller om hennes ytterst douteusa origine , men dalen , brâket . . . ! Och sâ icke ens vacker ! » 
»Du bedrar dig , min vän , Marianne är en verklig skönhet , bildskön ! » 
»Bildskön ! En lefvande antique alltsâ , som min vän Fredenheim künde sätta i sitt stenmuseum . Nâ , chacun a son goût ! Den saken regarderar icke mig . Men hvad jag hoppades var , att hard nu ändtligen skulle visa sig torr bakom öronen och veta hvad han vili , nu när han kommit hem efter alla dessa peregrinationer . Men nej , han talar fortfarande Phoebus , och hans idéer fladdra som vindflöjeln pâ Björnö tak . Jag tror nog han menar väl och ej vili blessera mig med sina idéer , men jag lär nog aldrig första honom . » 
Björnklos skarpa stämma lät vekare , nästan vemodig . Han ritade tankspridt i sanden en liten naken kvinnofigur , strök ut den igen och ropade sedan bittert : 
»Det är vâr son , vârt enda barn , och nu ha vi talat om honom , som du ville , och som vanligt slutar det med , att vi sitta här helt stumma och bli trista och sombra ! Är det det du önskar ? Hvar - för kan ej gammalt folk fâ tala om sig själfva och lefva för sig själfva . . . sin sista lilla tid ? Ser du ,
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.