224 ROCOCONOVELLER 
öfver elden i Tauris . Men pâ altarna af grästufvor lâgo blomkransar , som vissnat kring de af immor - teller flätade initialerna , och i kaskaderna hade vatt - net runnit bort , sä snäckorna lâgo torra pâ stenarna och lyste med sminkröd rodnad . 
Men här slutade parkanläggningen i lânga lindalléer . De skymde alldeles den slitna , förtram - pade hagen , som tog vid utanför , med sin rättar - stuga , bakom hvilkens rostlupna tegelpannor och glimmande lysved mer añades än sâgs den djupa , mörka skogen . — 
Det var en morgon i midten af augusti i den stora trâdgârdsgângen pâ Björnö . Rosornas triumf - tid var redan öfver . De lutade sig mot stjälkarna , som trötta pâ sin skönhet och endast längtande efter bortdomningens välbehag . . Men penséerna lyste ännu öfverallt med sina sammetsfärger och nejlikornas kryddoft fyllde lüften . 
Krusbärsbuskarna voro skattade . Blott en och annan gles vinbärsklase sken bland bladen , men uppe i kronorna mognade och rundade sig frukten tili gyllen och astrakan . Lüften var klar och tunn med ett oroligt sus , och den lätta blâsten tog dà och dà med sig ett blad , som förskonades frân att vissna . 
Nu syntes ett gammalt par trädande fram i ljuset ur pergolans skugga . Det var friherre les Emile Björnklo och hans maka Ulrika de la Gardie . Man künde icke se pâ dem , att Gustaf III redan var död pâ sjunde sommaren , sâ tröget hade de bâda bevarat moder och skick frân »salig kungens» tid .