220 ROCOCONOVELLER 
» 
Gud , jag mäste ut , ut ! 
Nâgra timmar señare . 
Natt ! Storm ! Svarta skyar susa förbi den dystert lysande mânen ! O , att jag läge död under kumlet och dimmiga Conas harpa spelade öfver min grift ! Vildt som stormen bland Lochlins träd tjuter vinden — min panna bränner ; — kyl den , o död , hvita mö med snöhand . 
* 
19 sept . 1794 . 
Allt är förklaradt . Jag usling , som i mina dröm - mar künde misstänka henne , künde lasta dig , renaste Hedda , ädlaste kvinna ! Baron — Stjerncreutz — det är med djupaste . vämjelse jag skrifver denne félons namn — hade lânat »Passionerna» , dà han hörde , att boken var min , och af svartsjuka och harm öfver , att Hedda ej ville lyssna till hans malhonnetta förslag lagt detta bref in i boken för att nedsvärta pâ en gâng hennes dygd och göra en älskad rival för - tviflad . Den uslingen ! Jag ville resa och ställa honom till svars . Men äro vi ej alltför sälla för att ej med öfverlägsenhet och nedlâtande förlätelse kunna se ner pâ den krypande etterspindelns väf - nad ? Hedda har öfvertygat mig därom , sedan hon med ädel värdighet tydt allt . . Himmelska afton ! Solen belyste mildt vara hufvuden , dà vi knäböjde hand i hand och mottogo min âldrade , vördnads - värda moders välsignelse !