UR ETT HJÄRTAS DAGBOK 217 
under en liten mòssa , och jag läste den gudomeliga Thorilds heliga dikt »Passionerna» : 
O känsla , O smak af Naturen och Lifvctl Droppa af Guds sötma , fläkt af hans andas ljufhet ! 
Lifva mig , himmelskt strömmandc , frân evighet , ur Guds 
sköte , 
För mig pâ dina vâgorl Till honom , till det hela . För mig ur grusetl 
Det var min bok som hon haft i lân , och hon bad mig själf recitera sängen om Eos , som djupt toucherat henne . 
När jag läst den tili ända , kände jag hennes târar väta min hand , och hennes hufvud sjönk mot min skuldra . Hedda , i yra slog jag armen om hennes lif och hviskade : »Blif min älskade , min maka . » — »Hans Clementsson , lämna mig för i dag , lämna mig än en dag ât eftertanken vid den döde och kom i morgon tili din Hedda . » — Blyg som en seraf och rodnande som en ängel försvann hon och lämnade mig öfversäll . En läng stund lâg jag och sâg mot himmelen och lyssnade , utan att tänka , pâ mitt hjärtas slag . Sâ ville jag áter omläsa de härliga raderna , som blefvo . talismanen för min lycka , men o ve , ur boken föll ett bref , och hvilket bref ! Tartariska afgrund , värre har ej dina hugg - ormars hväsande lätit ! Och du , Hedda , brottslig , falsk , du med de ögonen ! Förr skulle jag väntat att jorden rämnade i sina grundvalar , än att de ljögo . Store Gud , jag läste detta bref , och hvad ser jag ?