UR ETT HJÄRTAS DAGBOK 209 
smâleende , med hvilken beundrande nyfikenhet jag en gang betraktat dess grâ stenlänga , den gamia balustraden med solvisaren och den grâ grottan med sin svalka . Nu tedde det heia sig fallfärdigt och anfrätt . — Hennes nâd , som jag fann i en skiiggig bosquet med sin tambournâl i handen , mottog mig med mycken godhet . Olyckligtvis var hon ej allena . Hon uppvaktades af en medelâlders man med mycket puder , stora skospännen , blommig sidenväst , och en recherche i hela klädseln , opas - sande för en man med grâ hâr vid tinningen . 
»Baron Stjerncreutz , » föreställde hon mig . »Baronen är förmyndare för min dotier , » sade hon , »och nog obligeant och aimable att ligga här i Yxsundas solitude , ensam hos en gammal väninna för att rangera hennes krângliga affairer . . . men sa börjar ocksâ tiden att blifva honom läng , eller hur , baron , ni längtar till Stockholmsassembléerna ! » 
»Oh , ma chère amie , herr bergsassessorn ser nog , att den som är gäst pâ Yxsunda ej längtar annorstädes . » 
»Flatterier , flatterier ! Trêve des compliments , när skall baron komma ur den elaka habituden att säga galanterier ? » 
»Aldrig , min nâdiga , sâ länge jag har det ut - valda nöjet att vara samman med er , » och han böjde sig och kysste hennes hand . 
»Ah , mon cher , vous êtes incorrigible . » 
Sa talade de , och jag satt tyst och förbryllad , utan att kunna annat än inpassa enstafviga ord i deras badinage . Jag skulle hafva känt mig verkligt olycklig och öfverflödig , om ej friherrinnan dà och 
14 . — Levertin , Rococonovcller .