UR ETT HJÄRTAS DAGBOK 207 
af en laddning frân en mörsare och nu var hjälplös och lâg socknen till last . Men han tuggade en buss och skrattade och tackade Skaparen med glad upp - syn för sin dag . Med händerna künde han sy och sömma segei och dressla garn . Mânga hade det tyngre , och med sprucken stämma sjöng han ännu visan : 
»Kan en svensk försumma att i drabbning gâ , när en älskad trumma ropar knekt , gâ pâ ! » 
allt under lifliga eder öfver dem som drogo bla rock öfver grön tröja . 
Rörd öfver sä stört talamod och sä from och ädel undergifvenhet slöt jag den âldrige hjälten i min famn och tryckte fem riksdaler i hans hand , tackande försynen , som förunnat mig att begynna min söndag med en god gärning och att kunna hug - svala en nog plâgad medmänniskas tillvaro . Men nu begynte klockorna ringa mildt och högtidligt i den klara höstluften alldeles som i min barndom . 
Det var kyrkdags . Mitt tempel för Skaparen är heia naturen , och i det är hvarje koja , dar dygden lyser , ett bönekapell , och ofta nog synas mig predikanternas ord kalla âtminstone för mitt fävett , som endast kräfver hjärtats rörelse . 
Men i dag , älskade moder , skall du ej ensam sätta dig i din bänk och ej ensam minnas de dagar , dà den sälle förklarades fötter trampade orgorna . 
Stödd pâ din sons arm skall du gâ in , och vi skola bâda höra de gamia psalmerna brusa . En