206 ROCOCONOVELLER 
här i denna min dyra hembygd , dit jag sökte hän undan Stockholmslifvets oro och samhällslefnadens buller , den läkande friden . — 
Sä bad jag och reste mig upp frân den grâ klippan och en stor glädje fyllde min varelse . Jag kastade min hatt , jag hoppade soin ett kid , min själ jublade i kapp med nordens Philomele , som ropade i grenarna pâ en lummig stam sin hymn till alla sângers Mästare . Och lätt som en yngling sprang jag utför bergets brant ner tili byn , som i soluppgângen just mornade sig . Pâ torget vid brunnen , som bjuder friskt källvatten , är en bänk af sten , där jag ofta suttit som liten pilt , när jag sprungit mig trött med mitt sällträ — nu satt där en gammal veteran med träben och ett ansikte brun - rödt som eil kopparkittel af sol och väder , och när jag säg närmare , igenkände jag med glad bestörtning Esra Hök . Hur mângen gâng hade jag ej suttit i hans knä , dragit i hans bockskägg och hört honom berätta , hur han i Frischaf slagit preussarna rasibus under Jan Sparre . Men dà var han en stark man , som glad och nyter i sitt anletes svett odlade sitt bâtsmanshâll — och nu satt han där , förvandlad tili eil orkeslös gubbe med träben . 
»Fader Hök , » sade jag , »igenkänner ni inte Hans Clementsson , klockarens son ? » 
»Jo , djäfvulen i talja och skot och fan i Esra Hök , känner jag inte igen unga herrn . Det var inte vid forra Mickele , som vi skakade tass sist . » 
Sä satte jag mig ned hos den gamie , som be - rättade , hur han vid Hogland , som sista mannen pâ barkassen Svenska Ärligheten , fick benet afskjutet