UR ETT HJÄRTAS DAGBOK 205 
att det blott är en rik känslas förirring , som ledt mig vili och ej egen brottslighet . 
Rosalie , Rosalie ! Till den blomkransade graf - urnan , som hyser din tärvätta aska , gär denna suck . Stackars vilseförda flicka , som naturen skänkt ett blott alltför brännbart temperament , dukande under för passionernas retelser . Gudi lofvadt , det var icke jag , som först missbrukat din sveklösa ungdom , och än mindre var det jag , som öfvergaf dig , när plâgan isade rosorna pà dina kinder och döden släckte skrattets lifsflamma öfver den mun , som sa gärna och sä eldfullt kysste . Nej , under tusende flytande târar slöt jag dina ögon och dina ögons sista bild pâ det skammens och nödens ställe , där du lâg och lyktade dina dagar , öfvergifven för första gângen af Cupido och Chariterna . Ensam af de mânga , som du lyckliggjort , gick jag bakom din kista och lade ännu den rosenkrans , som jag räckt Idalias prästinna , pâ grafkullen vid Solna . . . Men ack , rodnande Rosalie med röda band i corsagen och rönnbärsröd pompon , hvita , bleka Rosalie i grofva svepningslinnet af buldan pâ kuddens grâ lärft , jag kan ej förgäta dig ! Sâsom andra kom jag och lânade af din eld , när jag var ensam och förfrusen , som andra tydde jag tili din glädje och din smekning , när jag var gäckad och slagen — men att hjälpa dig , att rädda dig frân den bristande glanskis , där du dansade mellan de vakar , som lieta nöd och lusta — det ! — Dock , milde Fader , hvil - kens bild är den sol , som nu lifvar min anda , du som känner mig och min ânger , och som vet att jag är bättre än de mânga , förbarma dig och gif mig